Bakom kennelprefixet Iago finns jag, Yvonne Schwermer-Herngren.
Jag lever tillsammans med min man Tomas i Sorunda i Nynäshamns kommun som ligger ca 5-6 mil öster om Stockholm. Förutom oss tvåbenta bor här också welsh tiken ”Java”, 6 år (Int UCh, S UCh & Fin UCh Iagos All ’bout The Money), cocker spaniel tiken "Dippa" (Red Garlic’s Dippa). "Dippa" är ingen show cocker utan av modellen jakt cocker.
Här bor även "kungen" dvs vår katt Sixten.
Till kennelgänget hör idag även ett gäng som inte bor här hos oss utan i fodervärdshem.
Det är för närvarande; Iagos Sampdoria ”Bella” samt Iagos Virvelvind "Viina".
Jag har alltid haft ett stort djurintresse ända sedan barnsben så varje jul och födelsedag stod en hund överst på önskelistan. Många var de hamstrar, marsvin fiskar och fåglar som passerade vårat hem under min uppväxt.
Mina djurälskande föräldrar var av den åsikten att skulle man ha hund så skulle man bo på landet inte i höghus i en förort punkt slut. Efter mycket tjat lyckades jag i alla fall få en kattunge som 13åring och halva lyckan var gjord, kanske det även kunde bli en hund i framtiden. För mig spelade rasen då ingen roll för det var bara en hund jag ville ha.
När vi av en slump ramlade över welshen "Kalle" och pappa sa de förlösande orden; ska vi ha en hund så ska det vara en sån som Kalle. Det var då jag äntligen hade jag hittat pappas svaga punkt och jag förstod då var jag kunde sätta in min stöt.1975 kom så äntligen min efterlängtade hund i huset, welshen Tin-Tin och här startade det hela för mig då 15 år gammal. Att jag fortfarande efter så många år är rasen trogen kan nog bara bero på en sak, vi passar för varandra.
Lydnad
måste man ha på sin hund förstod jag så småningom så jag anmälde oss till en nybörjarkurs i lydnad. Känslan sitter fortfarande kvar då jag efter första lektionen lyckades få min hund att sluta dra i kopplet och lyda mig, vilken upplevelse. Några år senare blev han Sveriges första Lydnadschampion av rasen. Under tiden hade jag passat på att gå en gedigen instruktörsutbildning på brukshundsklubben och höll sedan själv lydnadskurser där under några år.
Utställning
lät intressant tyckte jag så det måste jag också prova på med min hund. Sagt & gjort vi bodde ju på gångavstånd från Stockholmsmässan där SKK brukar ha sin årliga stora utställning så där fick debuten för oss ske bestämde jag. Jag hade aldrig varit på en hundutställning förr men hade en kompis med schäfer som visste lite och vi tränade. Tänker er själva en schäferuppställd welsh på en utställning! Jag åkte till utställningen i god tid för att hinna se lite hur man gjorde och förstod efter ett tag att man måste ha ett rött band för att få vara med i konkurrensen, fick man blått åkte man ur på en gång. Tin-Tin fick ett rött och kom sedan 3:a i konkurrensen, vilken underbar känsla det var. Några år senare kunde han tituleras NUCh. Ja så var också utställningsintresset fött.
Jaktträning
ja det intresset har nog alltid funnits där och legat å grott. Minns att jag gick en jaktträningskurs i SSRKs regi för att prova på med min första welsh men då det var svårt att hitta en väg att gå vidare på för en nybörjare så blev det ingen fortsättning just då. Åren gick och det hela satte sedan fart på allvar 1996 då jag började på en spanielkurs hos Lennart Nordlander i Stockholm med min dåvarande tik Ella (Iagos Caprice Classic). Ytterligare en welsh fanns med på den kursen och vi kom överens om att vårt gemensamma mål skulle vara WSSKs KM i jakt till hösten. KM:et den 5-6 okt -96 blev så avstampet då vi sagt och gjort provade på det hela och fick blodad tand med en 4:e placering. Minns att även Pertti H med Shenglins Blondie "Abbey" debuterade på detta KM.
1999 var året då jag officiellt startade på prov med ”Ella” och det gav mersmak. Tyvärr blev Ella påkörd i november -99 och bröt sitt framben vilket gjorde att jag fick avsluta den jaktliga banan med henne eftersom inte hennes ben efter att ha läkt klarade av den påfrestningen ett fältprov innebar. Facit blev ändock pris i nybörjar klass och en hel del erfarenhet med i bagaget för framtiden. Jag la inte jakten på hyllan utan jobbade och tränade så vidare med ”Meija” (Hammalgårdens Did I Tell You). Någon start på officiellt fältprov har det inte blivit med henne mer än ett godkänt enkelt vattenprov (EV). Startade henne däremot på WSSKs KM i jakt och sedan även på KM i viltspår där hon tog KM mästare titeln 2002. Tävlar i ökl viltspår med 2 x 1:a.
Meijas dotter "Java" (Iagos All ’bout The Money) har fått ärva sin mammas fina ”will to please” anlag och uppvisade tidigt väldigt trevliga jaktliga anlag. 2003 debuterade hon på inofficiellt fältprov och det genom att bli 2:a på WSSKs KM i jakt. 2004 var säsongen som debuten i officiella samanhang skedde först genom att klara vattenproven EV & SVP på våren och sedan fältproven under hösten. Jag är mer än nöjd över debutsäsongen som resulterade i 1:a nybörjarklass och 2:a öppenklass på fältprov. Många är de som lyft lite extra på ögonbrynen då de fått se henne jobba. Det jaktliga intresset har medfört att jag sommaren 2004 tog steget och skaffade en ny ras. Jag köpte en liten svart/vit turbo av modell ”jakt cocker” (cocker spaniel) från kennel Red Garlic’s. Hon lystrar till namnet Dippa (Red Garlic’s Dippa). Förhoppningen är att starta även henne på fältprov 2005.
Uppfödningen
startade sommaren 1985 då kennel Iagos första valpkull föddes. Föräldrarna till denna kull var Hillpark Guy Fawkes (en hanhund jag köpte tillsammans med Inger Rundström av Ann Walton i England) och tiken Keepsakes Donna som jag några år tidigare köpt av Anita Larshagen utanför Uppsala. Detta gav mersmak men det kom tvåbenta valpar emellan så det skulle dröja ända till 1994 innan nästa Iago kull såg dagens ljus. Under dessa år levde hunderiet lite på sparlåga då familjen "bara" hade en welsh under en tid.
Våran "Lusen" blev aldrig någon utställningshund men var en helt underbar familjehund. Han togs som parningsvalp (e.Hillpark Guy Fawkes) från kennel Sinsir i Finland 1985 och var den som fick ge namnet åt vår kennel då han hette Sinsir´s Iago i stamtavlan. 1991 skaffade vi så åter en tik och inte vilken tik som helst skulle det visa sig med tiden. WW-98, SV-99 Vindhäxans Vanilla "Lisa" som gav oss så många roliga upplevelser och minnen genom åren men också fruktansvärd sorg då hon mycket hastigt insjuknade och fick tas bort, precis 9 år fyllda.
Aktivt klubbarbete
har det helt naturligt blivit en hel del av under åren. Inom den lokala brukshundsklubben, Stockholms Södra BK höll jag en del lydnadskurser och hjälpte till som funktionär på korningar, BoK-prov (bevakning o karaktärsprov), bruksprov och lydnadstävlingar. Inom SSRKs Östra ingick jag under några år i deras utställningsgrupp som arrangerade Skokloster och Ultuna utställningarna. Där fick man verkligen lära sig vilket enormt arbete det ligger bakom en enda utställning. Hur alla sliter och fixar för att allt ska bli perfekt med ett brinnande intresse och inte att förglömma helt ideellt.
Inom WSSKs styrelse har jag varit aktiv både som ledamot, avels ansvarig & kassör. Jag har också under många år suttit som ansvarig för klubbens valpförmedling ett uppdrag jag nu sedan några år lämnat bakom mig. Var också i begynnelsen aktiv i Stockholmsgruppens verksamhet och var väl så att säga med från starten av kontaktgrupperna i klubben.
Idag har jag trappat ned rejält på klubbarbete och vill nu ägna min tid åt mina egna hundar samt uppfödningen. Att jobba aktivt med sina hundar ligger mig varmt om hjärtat men även utställning är en rolig bit av hunderiet om man tar det för vad det är, en skönhetstävling. Att få se en valpkull födas - växa upp - flytta ur valphagen är en enorm upplevelse. Att sedan få följa dessa små individer en bit på vägen genom valptränings träffar och se dem utvecklas tillsammans med sina nya ägare ger en inspiration. Att även få ta del av Iago hundars framgångar i olika tävlings sammanhang är det som gör en stolt som uppfödare och det ger mersmak.
Det är väl därför man fortfarande håller på………….
Här följer en intervju som gjordes för några år sedan med mig och som publicerats i klubbtidningen Welsh Nytt
När skaffade du din första welsh och varför valde du just welsh?
Sommaren -75 träffade jag en welsh första gången. Det var våra nya grannar på landstället som hade en röd-vit, lurvig, charmig hund. När jag frågade om ras så visste de inte utan sa att det var något med en spaniel som springer. Vid närmare titt på "Kalles" stamtavla visade det sig att rasen hette welsh springer spaniel och hans uppfödare Nancy Wiberg i Morgongåva. Senare på hösten hade våra grannar stor kräftskiva dit vi var inbjudna liksom även "Kalles" uppfödare. De berättade för mina föräldrar att de haft en kull valpar under våren och att de nu fått tillbaka en liten hanhund som de letade nytt hem till.
Mina öron blev stora och operation övertalning startade genast för jag visste ju nu min pappas svaghet. Så blev vi då äntligen med hund hösten 1975 till min stora lycka. Man kan väl summera det hela med att både hundköpet och valet av ras vart ett impulsköp men för mig ett efterlängtat sådant. Kanske inget man ska rekommendera.
Vilka egenskaper hos welsh värdesätter du högst?
Den enorma arbets & livsglädjen rasen besitter. Den är lättlärd och fattar väldigt fort vad man vill om den själv vill. Charmen med att aldrig riktigt veta vad man har sin hund eller vad man kan förvänta sig av den, det är det som är en welsh. Som welshägare måste man vara utrustad med stor fantasi, tålamod och envishet för att komma överens och kunna samarbeta med sin hund. Fantasi och tålamod är några av de ingredienser man verkligen behöver då man ska träna med en welsh. Welshen är också en robust och tålig hund i lagom format som är väldigt flexibel. Den finner sig fort i nya miljöer och rutiner. Detta gör att den är lätt att ha med sig bort, att lämna bort till hundvakt och att det oftast lyckas vid en ev. omplacering. I en stojig barnfamilj vill den helst ligga i händelsernas centrum dvs. mitt i röran.
Vet, i allmänhet, blivande valpköpare att welshen är en stötande,
apporterande fågelhund?
Många är upplysta om att det är en jakthund men för vilken typ av jakt de är ämnade vet de i regel inte. Jag brukar försöka förklara för mina valpintressenter hur man använder en stötande apporterande hund kontra drivande hund vid jakt. En spaniel ska inte driva vilt i timmar i skogen. Däremot måste man förklara att man inte får en lydig hund i skog och mark helt av sig själv utan att man faktiskt måste lägga ner en hel del arbete för att få den hund man vill ha.
Du tränar ju dina welshar bl.a. för start på jaktprov. Vad, i den träningen, tycker du själv är roligast
Jag har ju inte hållit på med jaktträning så många år så jag räknar mig fortfarande som nybörjare och har ännu mycket kvar att lära. Jag tycker att allt inom spanielträningen är otroligt roligt, spännande och utmanande, stundtals lite förvirrande. Ibland kan det kännas svårt att sortera alla intryck, råd och egna idéer rätt och då råder det ett lätt kaos i hjärnan. Jaktträning bygger på små separata delar som man tränar och nöter på. När man sedan startar med sin hund på ett fältprov sammanfogas dessa delar till en helhet och det är först då som man ser resultatet av den träning man lagt ned Aha-upplevelsen första gången hunden stöter fågel på fältet, sätter sig för skott och sedan apporterar fågeln klanderfritt, ja den känslan kan nog bara beskrivas som om man dansar på moln av stolthet och bara ÄLSKAR sin fantastiska hund. Svett, tårar och förbannelser under träningspassen är som bortblåsta och glömda då. Hur man känner om det misslyckas kan vi ta en annan gång.
Vad får du ut av ditt hundinnehav?
Otroligt mycket kan man väl enkelt sammanfatta denna fråga. Skulle inte mitt hundinnehav ge mig något i utbyte så skulle jag inte ägna mig åt denna hobby. Hunden är verkligen en trogen kompis i vått och torrt, alltid med på det man hittar på och alltid på ett glatt humör.
Vilka är de främsta målen i din uppfödning?
Att föda upp i första hand friska, sunda och lätthanterliga hundar som mina valpköpare förhoppningsvis ska kunna ha glädje av under många år. Däremot får vi inte glömma att det är ett levande material vi arbetar med och att genetiken ibland kan bjuda på oönskade överraskningar så garantier finns det ALDRIG. Självklart är det som uppfödare även roligt ifall valpköpare även vill meritera sin hund i någon form men det är inget krav jag som uppfödare har då jag säljer mina valpar. Däremot har jag som krav att samtliga ska höftledsröntga sina hundar då de passerat ett år.
Brukar dina valpköpare fråga efter föräldradjurens meriter?
Nej för de flesta verkar detta ointressant. Däremot verkar glädjande nog fler och fler höra sig för om hälsoläget kring föräldradjuren och ev. tidigare avkomma.
Hinner du med andra intressen?
Det beror på vad man prioriterar. Just nu förutom att jobba pluggar jag företagsekonomi och bokföring så det tar ju en del tid. Jag jobbar natt varannan vecka och är ledig varannan så jag har en del fritid till mitt förfogande även om den till största delen då fylls av familjens aktiviteter bestående av hundar, bilar och handboll. En och annan sväng med motorcykeln hinner vi också med Tomas och jag. |
|
|
